williamsfamilj

Jag har varit sjukt nervös över hur det skulle gå med att ta hem en liten bebis hem till Kitty. Jag har verkligen oroat mig, eller rättare sagt, det har både jag och Mattias gjort.
Men iallafall.
Jag ville att Kitty skulle vara hemma när vi kom så det inte blev fel. Det är ju ändå hennes hus. :) Mattias hade fixat så att hans pappa och syster var hemma med Kitty i vår lägenhet när vi kom.
Precis när vi kom in genom dörren så, istället för att hoppa upp på mig som hon brukar göra så luktade hon och streckte lång på halsen för att se vad det var för något jag höll i min famn.
Jag gick in i köket och satte mig ner på en kökstol och visade fram det lilla knytet (William). Kitty gick försiktigt fram och tittade och luktade och viftade på svansen. Mattias satte sig på golvet hos henne och hon var så glad och så duktig, så jag blev helt rörd. Våra värsta tankar om detta möte la sig. Det verkade som det skulle gå bra. o efter en liten stund så åkte Williams farfar o faster hem o vi tackade för hjälpen med Kitty. Nu började allvaret, nu fanns det inga sjuksystrar som man kunde fråga om hjälp eller som kom in med mat till mig tre gånger om dagen, nu var det på riktigt, både jag o Mattias började förstå att allvaret var här för att stanna. Vi byte blöja lite då o då Kitty var med hela tiden o tittade på vad som hände på köksbordet, vid mat tid så satt hon vid min sida på golvet o tittade. En stolt stora syster var Kitty :-)
Det började närma sig kväll o dag ett började närma sig sitt slut. det var dags för första natten i lägenheten.
William hamnade i sin vagga efter kvällens amning o blöjbytte. Han somnade gott direkt o Kitty la sig i korgen o somnade fast med ett öga lite öppet :-)
Kitty gjorde sitt jobb som stora syster mycket bra från början, så fort William gnyde i vaggan så var hon framme o tittade till honom o la sitt huvud på kanten o viftade på svansen så att vaggan fick en lungnande rörelse så lille bror kunde somna om igen. Natten klarade vi galant med matning o rapning o blöjbyte.