williamsfamilj

Efter endast några timmar i världen för William kom hans farmor och farfar, faster och farbror med massa presenter coh fina kort. Och en kort stund senare kom moster Mongo (även kallad Emma) och spanade in det lilla underverket.

Efter att ha varit på förlossningen i cirka fem timmar, där vi fick lyxig frukost flagga och alkoholfri cider, så blev vi uppflyttade till avd.44. Där blev vi kvar sedan, pga att lille mannen ville ju komma ut lite förtidigt så allting tar lite längre tid att komma igång med som amning och sånt.

Första dagen gick i ett nafs, med besök från nonno och mormor, gammelmormor,mostrar och kusinen och när klockan var 21.00 fick inte Mattias vara kvar hos oss utan var tvungen att åka hem.
Jag och William låg och sov en stund. Jag hade honom på bröstet när jag plötsligt vaknade av att han var lite ledsen..
Jag tänkte att han var nog hungrig och skulle resa mig då jag märkte att han satt fast! Jag förstod inte i vad, men han blev riktigt ledsen innan jag hittade. Han satt fast i en sytråd från lakanet som hade fastnat runt hans långtå. Det gjorde så ont i mig att se. Den hade skurit in ordentiligt. Efter min lilla upptäckt var det dags för mat som inte heller gick så bra. Han bestämde sig för att kräka upp allting. Jag blev jätte orolig, men barnsköterskan sa att vi skulle prata med läkaren på morgonen och sen se vad som skulle ske.

Morgonen kom och det lilla knytet hade blivit ett dygn gammal. Matningen fungerde bra och han behöll allt han fick.
Mattias kom in till oss, och det var skönt det. Särskillt när det hade varit sådär lite oroligt på natten. Varken jag eller Mattias hade fått mycket sömn den natten. Allting var ju så nytt:)
Lite senare på eftermiddagen skulle William äta igen. Då, en timme senare, kom det en KASKAD spya rakt över hela mig. Då blev man åter orolig och kände bara att man ville hjälpa honom. Vi fick en barnmorska att ring till neonatal för att höra vad vi skulle göra. Om vi skulle flytta ner eller stanna kvar.
Mattias var kvar till vi fick svaren om hur vi skulle göra och det blev att om han kräker igen så skulle vi ner direkt så han kan få sond i stället. Dags för natt och lillens nattamat. Då hände det som vi INTE hade hoppas på. Han kräkes igen. Ner till neonatal och in med en sond och sedan kolla magsäcken. Man drog ut 35ml luft ur magen på honom.. :( inte konstigt att han inte kunde behålla maten! Sedan in med ny mat igen.. Då blev han fullt nöjd och somnade direkt.

Dag tre blev bättre. Det var skönt att ha honom nere på neonatal fast jag inte kunde sova med honom. Hade ju fortarande min säng uppe på avd.44 så jag fick sova där. På dagen hade vi honom uppe på avdelningnen hela dagen förutom när han skulle ha mat. Då var vi nere på neonatal och matade. (mycket lättare med amningshjälp och sond) Vi fick dessutom besök av farmor Eva och farfar Bengt och gammelfarmor Maj-Britt, faster Jessica och nästkusin Patricia. Det var mysigt och skönt att få komma ut lite i friska luften. Den kvällen var dessutom första gången William ammade, och riktigt mycket dessutom:)

William är världens mysigaste:) Hur snäll och gosig som helst.

Den fjärde dagen fick vi reda på att vi hade fått ett rum nere på neonatal, vilket innebar att jag och Mattias fick sova tillsammans. Det kändes jätte skönt att få ha Mattias hos mig om natten. För första gången var 3/4 delar av familjen samlade under natten.

 Fast tidigare på dagen hade vi besök av Anne och Peter och två av deras barn, Fredrik och Henrik. Dom var glada av att ha fått en nästkusin:) Lite senare bestämde vi oss för att åka upp till Hörby, för både jag och Mattias saknade Kitty så extremt mycket att jag klarade bara inte av det längre..
När vi kom upp och öppnade dörren möttes vi av en missbelåten Kitty som tittade på oss med en blick som sa typ: Jaha, passar det nu?! Den minen gjorde riktigt ont... Hela vägen in i själen kändes det.. Efter en stund blev vi kompisar igen, fast med viss tillbaka hållsamhet. Sen när vi åkte därifrån så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Dom bara rann och rann, kunde inte sluta. Det var en sån känsla där jag saknade henne och längtade till att få komma hem i vårt hus med henne och Mattias och William. Att kunna börja känna oss som en fullständig familj. DET längtade jag till..

På natten ammade jag William och han slök hur mycket som helst! Han förvånade alla sköterskor och han var såååå duktig. Dom sa att vi antagligen kunde bli utskrivna på morgonen. Jag bara längtade tills morgon...

Mycket riktigt, när läkaren kom och kollade William tyckte han att han var lite röd i rumpan men annars såg han så bra ut så det fanns ingen anledning att stanna kvar. Han ville dock att vi skulle komma tillbaka på lördag för vägning, så man kunde se att det gick på rätt håll..

Vi blev såå ÖVERLYCKLIGA!!!